Noen ganger må jeg bare gi etter

Jeg er ganske sjelden rammet av et akutt behov for å oppdatere ufullstendig, men nå har jeg fått det for meg at jeg må skrive litt om Torgny Lindgrens bok Ormens väg på hälleberget (1982). Denne boken er Lindgrens gjennombruddsbok, den har blitt filmatisert og den skal være en svært kjent bok i Sverige. Jeg hadde som vanlig ikke hørt om den før jeg så den i en bokhandel. Det som gjorde at jeg ble interessert var selvsagt at den på omslaget ble beskrevet som en "förfärdelig historia". Og jeg liker som kjent forferdelige historier.

Det var for et par uker siden at jeg leste boken, og etter den tid har jeg som sagt gått rundt og tenkt på at jeg burde skrive om den på ufullstendig. Det merkelige er at jeg ikke vet hva jeg skal skrive om den. Dere burde selvsagt få et innholdsreferat (jeg skal lime inn et lite referat litt lenger ned på siden), men det er ikke på grunn av handlingen jeg ikke klarer å bli kvitt boka.

Kanskje det er noe med stemningen i boken som gjør så sterkt inntrykk? Gjennom hele boka er det en tone preget av fatalisme kombinert med sorg og ukuelig vilje. Det er en ganske sjelden kombinasjon.

Nei, jeg gir opp. Du får lese boka selv. For de som vil vite litt mer limer jeg inn en liten oppsummering fra lettura.se:

Handlingen i Torgny Lindgrens kritikerhyllade ”Ormens väg på hälleberget” berättas av Johan Johansson (i boken kallad Jani) och skildrar dennes uppväxt i en enslig obygd i närheten Lycksele i Västerbotten. Huvudpersonen beskriver med en trovärdig västerbottnisk dialekt (!) hur familjen under ett tiotal år tvingades till förnedring av byns mäktiga handlare och arrendatorer - först Ol Karlsa och därefter dennes son Karl Orsa. Då familjen inte hade råd att betala det årliga arrendet tvingades Janis unga mor och så småningom även hans syster att som ersättning för monetär betalning tillfredställa arrendatorernas sexuella lustar.

Skildringen känns alltigenom realistisk och här beskrivs ett helt annat Sverige än i Astrid Lindgrens sliskigt nationalromaniska drapa ”Alla vi barn i Bullerbyn”. Istället för att som Astrid Lindgren på ett näst intill frånstötande sätt idealisera och romantisera livet i bondesamhället berättar Torgny Lindgren en historia som åtminstone jag tror ligger ganska nära sanningen (om ett Sverige som närmare en miljon människor emigrerade från). Svälten, misären, inaveln, analfabetismen, den utbredda alkoholismen och andra hemska farsoter och plågor som Astrid Lindgren helt lyckades att förlora ur minnet beskrivs här med en känsligt hand av Torgny Lindgren. Att det sedan inte existerar några sorglösa och bekymmersfria barn som enfaldigt skrattandes, springer omkring i motljus på böljande sädesfält i ”Ormens väg på hälleberget” gör inte så mycket.

Boken vinner framförallt på de små detaljerna bl.a. att den är återberättad med den dialekt som troligen taldes i västerbotten under 1800-talets senare hälft. Vidare har berättelsen på ett smart sätt kryddats med tydliga kopplingar till diverse bibliska deviser (bl.a. bokens titel) vilket höjer läsupplevelsen ytterligare. Slutligen kan jag inte låta bli att påtala likheterna mellan Hjalmar Söderbergs groteska präst Gregorius från boken ”Doktor Glas” och arrendatorn Karl Orsa – båda två moraliskt vansläktade men ändå inte alltigenom onda. Jag väntar alltså med spänning på en bok som i likhet med Bengt Ohlssons beskriver händelseförloppet från Karl Orsas perspektiv.