Et fint kaffedikt

Tomas Tranströmer har et fint kaffedikt i Den halvfärdiga himlen. Siden jeg i likhet med mange andre iherdig søker etter meningen med all denne kaffedrikkingen gir jeg det dette diktet som et forsøksvis svar.

Espresso

Det svarta kaffet på uteserveringen
med stolar och bord granna som insekter.

Det är dyrbara uppfångade droppar
fyllda med samma styrka som Ja och Nej.

Det bärs fram ur dunkla kaféer
och ser in i solen utan att blinka.

I dagsljuset en punkt av välgörande svart
som snabbt flyter ut i en blek gäst.

Det liknar dropparna av svart djupsinne
som ibland fångas upp av själen,

som ger en välgörande stöt: Gå!
Inspiration att öppna ögonen.